one direction tvåtusentjugo

Ni är ju underbara!! Här kommer nästa kapitel!! Och SE HIT! kommer det 20 KOMMENTARER Tills imorgon så kommer ett nytt kapitel upp imorgon! Vad sägs som det va?? :D KRAM!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



















Felicias perspektiv.

 

Mitt huvud dunkade, mina ben värkte och jag kunde knappt andas. Jag hörde folk skrika runt omkring mig. Det sista jag tänkte på innan jag somnade var Julia. Mitt barn, var va hon?

 

Jag vaknade upp och jag kände forfarande smärta i hela min kropp. Var va jag? Jag kände inte igen mig alls. Men jag kände igen doften. Den rena sjukhus doften. Jag öppnade ögonen och såg Harry ligga med huvudet på sjukhussängen. Han höll i min såriga hand. Min hals var så torr att jag nästan inte fick fram något ljud. Harry sov nog. Jag kollade på klockan och den var halv 5. Men jag hade ingen aning om det var natt eller dag. Jag visste inte heller vilken dag det var.

- Harry. Klämde jag ur mig.

Han vaknade upp med ett ryk. Precis som att han hade drömt något. Han gnuggade sig i ögonen och vände sig mot mig. Hans röd sprängda ögon oroade mig. Men när han fick se att jag var vaken så lös hela hans ansikte upp.

- Felicia, älskling du är vaken. Du fattar inte hur orolig jag har varit. Sa han och kysste mig.

- Harry, vatten. 

- Visst, här! Åh Felicia jag är så glad över att du har vaknat. Du förstår inte hur orolig jag har varit! Jag älskar dig. 

- Jag älskar dig med. sa jag och han kysste mig.

- JULIA! Skrek jag.

- Lugn älskling. Hon mår bra. Hon fick en hjärnskakning men hon mår bra nu. Du har varit medvetslös i två dagar. Och du har fått en hjärnskakning, brutit din vänstra ben och två revben på vänster sida.

- Barnet? Sa jag och tog mina händer på magen.

- Vi vet inte än. Kanske vi får reda på det idag. De kunde inte göra ultraljud när du inte var vaken.

- Åh Harry, tänk så...

- Shuuu säg inte så. Allt kommer att vara bra. Sa Harry och krama mig.

 

En sjuksköterska kom in.

- Felicia, du är vaken. Gud vad bra. Vi ska ta lite prover på dig och så ska du få åka på ultraljud.

- Okay

Harry gick ut för att ringa Anne och killarna för att berätta att jag vaknat. 

- Så Felicia, hur mår du? frågade sjuksköterskan.

- Ont i huvudet och jag känner mig lite yr. 

- Okay, det är normalt när man har hjärnskakning. Hur känns det i benet?

- Det är lugnt nu. Aj!

- Förlåt, jag skulle varnat dig. Sa Hon när hon stuckit en nål in i min arm.

- Kan vi ta ultraljudet nu?

- Vi ska, men jag måste ta dessa blodprover på dig först.

 

Harry kom in igen. Och denna gången med Julia.

- Mamma! Sa Julia och sprang fram till min säng.

- Julia, älskling vad glad jag är att se dig.

När sjuksköterskan tagit ur nålen lyfte Harry upp Julia i min säng och jag kramade om henne hårt och pussa henne på kinden.

- Mamma, vi krockade.

- Jag vet Julia, förlåt, förlåt. Sa jag och pussa henne om och om igen.

- Felicia, är du redo för ultraljud?

Jag kollade in i Harrys ögon och han tog min hand. 

Jag kunde knappt andas när barnmorskan gletade gèl på min mage. Tänk som kom det inga hjärtslag. Min värld skulle rasa samman iså fall. Harry och Julia höll mig i handen. Anne väntade utanför. Barn får egentligen inte vara med, men Julia hade insisterat.

- Där ser vi barnet. Vi sätter nu igång ljudet och hör ifall det finns hjärtslag.

Det tog ett tag. Sen hörde vi små lätt dunkningar. Jag och Harry lyste upp. Mina tårar började rinna och Harrys ögon glänste av hans egna tårar.

- Vår bebis lever. Sa Harry och kysste mig.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vill ni veta mer om bebisen!? KOMMENTERA! 20 KOMMENTARER OCH DET KOMMER ETT NYTT KAPITEL IMORGON!