Kapitel 35
Kategori: Tvåtusentjugo
En månad hade redan gått och snart var det dags för Julia och Willi att börja skolan. Mamma hade varit här i en vecka och vi hade planerat inför Eleanor och Louis bröllop, som skulle vara om två veckor och de båda var hur nervösa som helst. Julia och William tyckte att de skulle bli hur kul som helst med ett till bröllop och de gick runt och berättade för alla att de också skulle gifta sig när de blev ”stora”. De var hur söta som helst och jag och Danielle hoppades att de skulle göra det på riktigt om 15 år eller något sådant. Efter mycket om och men hade vi lyckats på Julia och Willi i samma klass i skolan vi alltid hade velat att de skulle gå i, så vi var hur glada som helst och antaglogen mer exalterade än Julia och Willi själva. Det enda som fattades just nu var att Nathalie och Zayn skulle bli ett par på riktigt, de var helt perfekta för varandra. Men jag vet att Nathalie är rädd för allt hat hon kommer få av fansen bara för att hon är tillsammans med Zayn Malik från One direction.
Nathalies perspektiv
Det hade nu gått ungefär en månad sen jag träffade Zayn och de andra för första gången och mitt liv var nästintill perfekt. Det enda jobbiga var att jag hade börjat få lite hat av fans som hade listat ut att jag kände killarna, och speciellt Zayn. Jag visste inte om jag skulle klara av att vara tillsammans med honom. Även om jag inte brukar bry mig om vad folk tycker, så var detta något helt annat. Jag blev hatad för att jag kände en person, tyckte om en person. Inte för något jag gjort eller för vem jag är. De vet inte något om mig, och ändå hatar de mig. Det är det enda jag hatar med directioners, att de hatar alla som killarna umgås med, och nu hade det drabbat mig. Även om jag verkligen ville vara tillsammans med Zayn, för att han är Zayn. Så vet jag inte om jag klarar av delen av hans liv som innebär att bli igenkänd vart man än går, det känns så avlägset det livet jag levt hittills. När jag träffade Zayn nu var jag orolig att han skulle vilja ta det vi hade ett steg längre, göra vårt förhållande officiellt. Jag hade verkligen ingen aning om hur jag kommer reagera, men det sista jag vill göra är att såra Zayn.
Idag skulle vi träffas och jag hade en känsla av att Zayn hade planerat något extra. Min magkänsla sa att han förmodligen ville fråga mig något, antagligen just det jag fasade mest för. Jag hade pratat med tjejerna om hur de hade reagerat och de sa att det hade varit jobbigt men de hade insett att de inte ville leva utan dem och därför får de stå ut med den delen av deras liv även om de inte riktigt gillar det.
Tre timmar senare satt vi i skogen vi hade varit på efter den första konserten jag varit på med killarna. Precis som då låg jag nu i Zayns knä och halvblundade medan han pillade med mitt hår.
- - Nathalie jag skulle vilja fråga dig en sak. Sa Zayn och jag kunde höra att han var osäker.
- -Vad? Frågade jag.
- - Jag vet att du är rädd för allt hat, och jag förstår dig, men jag vill att du ska vara min. Jag vill kunna gå med dig och få visa alla vilken underbar tjej jag har hittat. Jag kommer verkligen göra allt jag kan för att minimera hatet, för även om ingen förtjänar det så är du den personen som förtjänar det minst av alla, som jag utsätter dig för. Men jag vill... jag vill att du ska vara min flickvän. Så Nathalie Wennerholm, skulle du vilja vara min flickvän? Frågade Zayn.
Även om jag insett att det var just den frågan som skulle komma blev jag chockad och visste inte vad jag skulle svara. Jag kunde se osäkerheten bli större och större i Zayns ögon och jag kände att jag var tvungen att svara honom.
- Jag… Sa jag men kunde inte fortsätta, jag reste mig upp och började springa därifrån. ”Vad håller du på med Nathalie? Du älskar jo honom, låt inte någon stoppa dig. Hatet kommer sina bort. Det kommer försvinna. Du älskar honom för mycket för att låta honom gå”. Rösten inom mig hade talat så jag vände mig om, sprang tillbaka till platsen vi varit på för att berätta för Zayn att det inte fanns något jag hellre skulle vilja bli. Men när jag kom till platsen var Zayn borta. Var hade han tagit vägen nu då? ÅÅÅÅH smart Nathalie, nu har du förstört ALLT. Jag föll ihop i en hög på marken och började gråta. Jag vet inte hur länge jag låg dig men jag vaknade senare av ett par armar runt mig som sa att allt skulle ordna sig om jag bara höll mig lugn. Paniken steg i mig, vadå höll mig lugn? Vad hade hänt?
Mina ögon trillar snart ihop, är så trött och min lillebror skriker att han vill ha min data så hinner inte kolla stavfel. Men hoppas det är bra! KOMMENTERA!!!
