one direction tvåtusentjugo

 

 

 

Jag öppnade ögonen och såg Zayn som satt och höll om mig. Vad hade hänt? Varför låg ja på marken? Jag frös så att jag skakade. Jag la min hand på magen. Jag blev chockad. Varför hade jag inga kläder på mig?! Paniken växte och Zayn kollade oroligt på mig.

 

- Förlåt mig så mycket, jag skulle inte ha lämnat dig här själv Nathalie. Jag är så hemskt ledsen. Sa Zayn och han började gråta.

- Zayn, vad, vad har hänt?

- Kommer du inte ihåg något?

- Ne...nej. Varför är jag här och var är mina kläder?

- Fan! Då kommer vi aldrig få tag på idioten! Han trodde nog att du va död.

- Vem Zayn?? Vad har hänt?! Nästan skrek jag.

- Nathalie, jag tror att du har blivit våldtagen.

- VA?! Va fan säger du!?

- Jag kom tillbaka för ingen hade hört av dig sen...sen du sprang iväg från mig. Och när jag kom hit låg du här. Utan kläder och blåslagen. Jag är så ledsen, jag skulle aldrig ha lämnat dig här. Sa Zayn och kramade om mig hårt. Sedan gav han mig sin jacka som jag kunde ta på mig.

- Zayn, ta mig här ifrån. Grät jag.

- Kom vi åker hem till Felicia. Sa Zayn och bar mig till bilen. Han satte igång värmen i bilen och jag satt och grät. Han torkade mina tårar och kollade djupt in i mina ögen.

- Förlåt Nathalie. Det är mitt fel.

- Det är inte ditt fel Zayn. Jag skulle aldrig sprungit ifrån dig från första början. Men jag har så ont i min kropp och jag känner mig äcklig. Sa jag och grät ännu mer.

 

Harrys Perspektiv.

Jag och Felicia hade precis lagt oss i sängen när vi hörde lätta knackningar på dörren.

 

- Vem kan det vara såhär dags? Frågade Felicia och reste sig upp för att gå ner.

- Stop! Du stannar här Felicia. Vi vet inte vem det kan vara vid dörren.

- Skärp dig Harry. Det är säkert någon vi känner.

- Okej, men jag går först!

- Haha du är söt när du är så beskyddande.

 

Vi öppnade dörren och där stod Zayn med en halvnaken Nathalie i armarna.

 

- Men gud!! Vad har hänt. Skrek Felicia och sprang fram till dem för att leda in dem i vardagsrummet. Zayn la ner Nathalie, som nu hade somnat, på soffan.

- Jag hittade henne såhär i skogen. Jag tror hon har blivit våldtagen. Vad ska vi göra?

-Våldtagen??? Herregud, hur kunde det hända? Frågade Felicia och började gråta.

-Allt är mitt fel, jag åkte därifrån. Jag lämnade Nathalie själv i skogen. Det är tur att hon inte ville bli min flickvän, jag hade blivit den sämsta pojkvännen någonsin. Sa Zayn och även han började gråta.

-Okej, Zayn.. det är inte ditt fel. Detta hade kunnat hända när som helst och vem som helst. Det är den idioten som gjorde detta som har gjort fel. Sa jag och kramade om Zayn. Felicia kan du gå och hämta kläder till Nathalie så stannar jag och Zayn här med Nathalie.

 

När Felicia hade gått satte jag och Zayn oss i soffan mittemot Nathalie. Zayn grät fortfarande och jag kunde förstå vilka enorma skuldkänslor han kände även om det egentligen inte var hans fel.

 

Nathalies perspektiv

Jag vaknade upp och kände mig för en gångs skull ordentligt utvilad. Men när jag öppnade ögonen kunde jag inte komma på var jag var. Efterhand kom jag på mer och mer av vad som hade hänt och jag började darra mer och mer. Tänk om han skulle hitta mig igen? Vad skulle hända då? Varför kunde jag inte agerat normalt igår? Då hade jag varit Zayns flickvän nu precis som jag ville vara.

 

Jag bestämde mig för att gå upp ur sängen och ner till de andra. Den första som såg mig när jag kom ner var Zayn och han gick fram till mig och gav mig en kram. När han släppt taget om mig kollade han sorgset på mig och öppnade munnen för att säga något.

 

-Zayn jag vet precis vad du tänker säga. Men snälla säg det inte, det är inte ditt fel. Okej? Jag är verkligen jätteledsen att jag sprang ifrån dig igår och jag vet att det inte finns någon ursäkt för det, men jag är verkligen ledsen. Jag vill inget hellre än att vara din flickvän, så snälla Zayn vill du bli min pojkvän? Jag kommer behöva dig för att klara av detta. Sa jag och kände hur tårarna började rinna.

-Jag vet inte Nathalie.. Jag skulle varit den sämsta pojkvännen någonsin. Jag kunde inte ens skydda dig mot detta.Fattar du? Jag lämnade dig så du fick gå igenom något sånt här. Sa han och jag kunde se hur även hans tårar började rinna.

-Snälla Zayn gör inte såhär mot mig. Sa jag och började gråta och klamrade mig fast om Zayns hals.

-Okej, Nathalie. Men du måste lova mig att aldrig lämna mig igen. Jag klarar inte av att se dig må såhär dåligt.

-Jag lovar. Sa jag och log stort för första gången på länge.

 

---

 20 kommentarer för ett nytt kapitel imorgon! :)