one direction tvåtusentjugo

Jag vaknade av ett skrik från rummet intill. Jag tände lampan och sprang snabbt in till rummet. Där satt min älskade lilla Julia och grät så att tårarna sprutade åt alla håll.

-          Julia lugna dig, vad har hänt? Sa jag samtidigt som jag lyfte upp henne i min famn.

-          Mamma jag drömde en jättehemsk dröm.

-          Såja lilla älskling det är inget farligt. Det var bara en dröm. Kom så får du sova i min och pappas säng.

-          Var är pappa?! Pappa hoppade mamma!! PAPPA HOPPADE!!

-          Pappa är i LA gumman, han kommer hem imorgon. Det vet du ju.

-          Men mamma jag lovar! Pappa hoppade från London Eye. Vi var också där. Det var massor med fans som jagade oss och vi sprang upp i London Eye för att gömma oss. Sen var pappa tvungen att hoppa för att rädda oss.

Julia började gråta igen.

-          Lilla gumman det var bara en dröm. Vi är här hemma och pappa är på flygplanet på väg hem snart. Nu går vi och lägger oss igen så ska du se att han kommer hem fortare än vad du tror.

Jag tänkte mycket på Julias dröm.  Skulle han gjort detta för oss? Hur vågar jag ens tvivla. Han älskar oss mer än något annat. Han skulle göra allt för oss, och vi allt för han.  Det ska bli skönt att få hem honom i morgon. Han har varit bort i 3 veckor nu och jag ser på Julia hur mycket hon saknar honom.  Jag saknar med honom jättemycket. Det är jobbigt att ta hand om vår 6 åriga dotter samtidigt som jag måste hålla rent i vår stora lägenhet i London.  Och vårt sommarställe i Wolverhampton är inte att snacka om. Det är ett heltidsjobb.

Jag kollar på Julia och ser att hon äntligen har somnat.  Inte fören nu ser jag att hon har sin I <3 ONE DIRECTION tröja på sig. Det får mig att le. Jag kollar på klockan och den börjar närma sig 5 på morgonen.  Äntligen är det bara 7 timmar kvar…